Varför ska dietister forska?
Christina Persson dietist vid Akademiska sjukhuset och doktorand vid enheten för Onkologi och enheten för Omvårdnadsvetenskap, Uppsala universitet.
Alla kan väl det här med mat - varför behöver man forska om det? Dietister har god kompetens inom nutritionsområdet varför ska vi låta andra yrkesgrupper, tex läkare och sjuksköterskor, på egen hand göra de studier som vi själva är kan genomföra?
Vi är fortfarande en relativt ung yrkesgrupp och liten, men växande grupp inom forskningen. Vi behöver mer kunskaper, höja vår kompetens för att ge tyngd åt vårt arbete och ta fram nya kunskaper så att vi kan arbeta på en vetenskaplig grund. Bra forskning kan göra sambanden mellan mat och hälsa tydligare.
Mat och dryck är viktigt i livets alla skeden och det är ett område som berör de flesta på ett eller annat sätt och många tycker att de kan det här med mat och dryck.
Vi vill visa att mat och dryck är ett mångfacetterat område, där det behövs goda kunskaper för att på bästa sätt förebygga sjukdomar och för att hjälpa de som är sjuka.
När man tex får cancer, kan näringsbehoven och förmågan och lusten att äta förändras radikalt. Dietister är en av de grupper som vet mest om sambandet mellan mat och dryck och vår ämnesomsättning och kan därmed finna lösningar då svårigheter uppstår.
För att kunna förebygga eller bromsa upp en redan pågående malnutrition (felnäring, undernäring) måste åtgärder sättas in tidigt. För att lätt och snabbt kunna finna de som är mest i behov av hjälp behövs enkla frågeformulär.
Vi behöver också synliggöra och beskriva problemen och söka efter orsakerna - sjukdomen, behandlingen, biverkningar?
Genom olika forskningsprojekt, kan vi göra detta på ett strukturerat sätt och därefter ge förslag på lösningar för att lindra/eliminera problemen.
Det är en stor fördel om våra projekt genomförs i samarbete med andra yrkesgrupper kring patienten- läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer. På så sätt kommer maten in i den medicinska vården och den övriga omvårdanden av patienten.
Vi kan aldrig bota cancer med endast maten, men den är ett ovärderligt stöd vid behandlingen. Maten är den del av behandlingen som patient och anhöriga kan vara med och ta ansvar för och det finns därför ett stort behov av väl underbyggda råd.
Dietister har också skyldighet att föra ut ny kunskap till övrig vårdpersonal och även här utgör forskningen en viktig grund.
I min egen forskning finns en studie med förbättrat nutritionsstöd till patienter med småcellig lungcancer genom kontinuerligt stöd till patienter och anhöriga, och utbildning och handledning av vårdpersonalen på sjukhuset. De patienter som ingick i studien hade en mindre viktnedgång än de som inte träffat någon dietist. De upplevde också att de hade en bättre livskvalitet. (Acta Oncologica 1992;vol31 no8:823-832)
Jag har översatt och utvärderat ett frågeformulär, ursprungligen från Kanada och sedan bearbetat i USA, vilket kan användas för att finna de patienter som är malnutrierade eller på väg att bli detta (Clinical Nutrition 1999; 18(2): 71 - 77)
I en stor studie som pågått i Uppsala har patienter med magsäcks- eller tjocktarmscancer fått dietiststöd under två år. Studien genomfördes i samarbete mellan kirurg- och onkologklinikerna och primärvården.
Förutom stöd direkt till patienten och anhöriga ingick undervisning av distriktsköterskor och husläkare i mitt ansvarsområde.(Manusarbete pågår).
Den avmagring som man ofta ser hos cancerpatienter har flera orsaker. Bland annat bildas i kroppen ämnen, cytokiner, som kan förvärra avmagringen. I en pågående studie undersöker vi om Omega-3 fettsyror(fiskolja), melatonin (ett hormon) och kostrådgivning kan påverka denna process.
Fortfarande återstår många områden att forska om - det finns så många frågetecken kring cancerpatienter och deras matproblem. Varför går de ner i vikt ? Vilket är bästa sättet att motverka viktnedgången? Kan aptiten påverkas på något sätt?
Vad betyder det för patienten - försämrad livskvalitet, möjlighet att orka med behandlingen mm.
990427
